okej nu är de såhär.
Mira har ju redan åkt för ca 2 veckor sedan..?

Luskan åker på lördag förmodligen då de är en som åker 60 mil och ska kolla på henne.

De känns både jobbigt och lite bra. Att se henne med någon annan är sjukt jobbigt, att någon annan ska älska henne lika mycket som jag gjort. Att någon annan ska få sitta på hennes rygg och uppleva allt med henne. Att jag aldrig mer kommer att få se henne. De är nog de värsta. Men jag vet att hon kommer få de bra hos dom.

Jag kommer aldrig att glömma henne, för hon är och kommer alltid att vara världens bästa. Hon är ärligt världens finaste i mina ögon. Och jag kommer aldrig aldrig att sluta älska henne.

Vi skulle haft ett år nu den sjätte juni. Men de hinner vi inte. Jag kommer sakna henne så grymt. Alla hennes brister och alla hennes grymma egenskaper, hennes personlighet. Allt dedär. Hennes blöta smutsiga pussar. Hennes dampryck när hon inte vill jobba. Hennes finaste galopper. Hennes bockningar mitt i galoppen. Hennes mysiga och varma man. Hennes lukt. Hela henne.

Men jag kan inte göra nåt för att motverka detta. Så de blir inte bättre.

"Every story has an ending, this is ours."